Utan en ända jävla drog
Ibland saknar jag den där stora feta betongmuren.
Den där satans jävla muren som jag har sån hatkärlek till.
Den där muren släppte inte in vardagsproblem, den släppte inte in någonting.
Ibland kan jag sakna att vara helt avskärmad&hård, för man blev så oberörd.
Ibland saknar jag den där muren för att den gav mig en viss styrka, inte en positiv styrka, men iaf en styrka.
En styrka jag kunde känna, det där att bara inte bry sig.
Men va det så?
Jag bryr mig inte
Fast jag bryr mig
Jag vill inte beröras
Fast jag berörs
Jag vill bort nu, till nånstans där allt inte är likadant.
Där allt inte bara är grått&trist.
Jag vill leva livet
Jag vill leva livet, utan en ända jävla drog.
Landat
Nu har jag inte bloggat sen i Maj, men känner att jag varit lite som i en glädje dimma eller nåt nu den senaste månaden, men känner nu att jag börjat landa. 3 års helvete är äntligen över! 3 år som varit ett jävla helvete, samtidigt som det varit den bästa tiden i mitt liv är äntligen över&det som är så fantastiskt är att den personen som gjort denna tid så fantastisk fortfarande är kvar vid min sida och kommer fortsätta göra min vardag helt fantastisk.
Jag ångrar inte dom här 3 åren för jag träffade den finaste människan i världen, men om jag skulle säga att dessa år varit enkla skulle jag ljuga.
Jag har stött på många olika människor&jag har lärt mig väldigt mycket om både mig själv och andra människor. Och något jag lärt mig är att man inte kan va blåögd i dagens värld, och skinn på näsan är ett måste för att överleva.
Inte nog med att skolan varit hemsk under dessa 3 år så har jag gått från att ha en stor jävla betong mur runt mig&ett hårt yttre, till att bli öppen&glad, samt att jag faktiskt är lycklig.
Jag har idag så många bra människor runt omkring mig, BARA bra människor. Under dessa 3 år har jag rensat bort negativa människor från mitt liv, vänner som familj. Och det har inte varit enkelt men nu i slutändan va det så himla värt, för de va dom som behövde bort för att jag skulle kunna riva min stora feta jävla betongmur.
Jag har under dessa år åkt en berg&dalbana, det har gått bra, det har gått dåligt. Men de va allt detta som behövdes för att jag skulle kunna bli fri från de helvete jag varit i alldeles för länge.
Idag så är det inte som att få ett slag i magen när någon frågar om min relation till min biologiska mamma, idag kan jag ge personen ett svar utan att må dåligt i dagar efteråt.
Idag är jag inte rädd för att träffa henne, utan idag så VET jag att hon eller någon annan aldrig någonsin kommer att kunna få mig att må så dåligt igen, för idag så är det jag som står stadigt.
Och de är inte fören nu jag börjat inse att de faktiskt är över nu, jag börjar landa i att mitt liv faktiskt är mitt liv idag.
Förändring
Ibland så tänker jag tillbaka på hur de va, hur det skulle blivit om jag inte tagit förnuftet till fånga och öppnat mina ögon, mött den människan som föralltid skulle förändra mig? Om jag inte hade tagit förnuftet till fånga hade jag då mött den människa som får mig att vilja blir en bättre människa hela tiden? Som ger mig det positiva i allt, även i det negativa.
Skulle mitt liv ens sett ut såhär ifall jag inte hade gjort en förändring?
Det är sånna tankar som slår mig ibland, även att jag ibland saknar den jag va förut, samtidigt som det slår mig att, jag vill inte vara som förut.
Ibland undrar jag hur mitt liv kunnat få en sån positiv vändning trotts att jag haft så mycket negativt kring mig hela tiden? Hur jag orkat att ändra hela mitt liv&även valt bort människor i mitt liv som betytt mycket och som igentligen ska vara där men som inte kan det pågrund av olika skäl.
Jag blir ibland lite paff över hur långt jag kommit och hur bra människor jag har runt omkring mig, som jag igentligen inte visar nån större tacksamhet emot. Dom människorna förtjänar en guld medalj, och mer!
Tänk så hade jag inte mött den människan som öppnade mina ögon på riktigt, som gjorde mitt liv till ett liv och inte nåt annat. Jag vill nog inte ens veta hur det hade varit om jag inte mött Honom❤️
Tankar och allmänt blaj.
Flera gånger i mitt liv har jag sagt att jag har sagt det sista till henne, min egna mamma, kan man ens säga en sista sak? Klart att jag tänker på henne ibland, det är min mamma. Klart jag tänker på vad jag skulle säga till henne om vi träffas, men vad finns det igentligen och säga?
Ännu värre nu när hon bor ett stenkast från min skola, kan man ens undvika och tänka på det? Vad borde man göra?
Jag har redan sagt 200 gånger att hon sårat mig, svikit mig och sparkat på mig när jag redan legat ner och vilken urusel morsa hon har vartit och är.
Alltid haft dåligt samvete efter, borde jag ens ha det? Det kanske sitter kvar av gammal vana?
Jag vet inte, men mitt huvud går i varv just nu och jag har svårt att koncentrera mig, känner mig lite som förr, vill bara göra allting mer kaos så jag kan känna att det faktiskt går att göra något åt det, för då är det mitt fel att jag mår dåligt, inte någon annans. Är det sjukt? Jag känner mig sjuk. Lite efterbliven och smått osäker på vafan jag ska göra, samtidigt som jag är livrädd för att sabba allt, för det har jag ju faktiskt kämpat för att bygga upp, mitt liv som det är nu. Fast samtidigt är det jag som gjort det?
Är det så illa eller är det bara jag som tycker så jäkla synd om mig själv just nu? Har ju en tendens att inbilla mig saker och ting, verkar det som.
Men det som är ännu sjukare, är väl endå att jag typ.. letar efter henne? Varje gång jag går till affären brevid hennes hus så är det första jag gör är och söka igenom hela affären, efter henne. Sjukt. Men jag är sjuk.
Skrivet 1/9 2014.
Lite jobbigt är det stt aldrig veta vad hon menar med saker..
Vågar jag lita på det jag ser, och hör? Är det ett typ ett slags "tecken" att jag sett henne flera gånger bara den senaste månaden?
Jag VILL tro att hon faktiskt har ändrats men jag är samtidigt rädd för att hon är den där omogna jämn gamla kompisen man bara inte pallar med, jag vill inte ha en kompis, jag vill ha en mamma. Jag tänker självklart på henne varje dag och hoppas att hon en dag är redao att vara i mitt liv, det är inte mig det hänger på, det är henne, det som gör så jävla ont.
Jag kan inte styra, jag får vänta och för varje dag som går känns de bara lite mer hopplöst. Klart man hoppas, klart man vill, men en förändring sker inte på en dag och det är djupa spår som satts.
Skrivet 9/10 2014
Framtiden är Nu
För 3 år sen så såg jag ingen utväg, jag ansåg inte att jag hade en framtid, jag trodde jag skulle sluta som min så kallade mamma som då missbrukade och sket totalt i mig och min syster.
Jag va så förstörd av år hos min missbrukande mamma och hennes man, jag va så förstörd av alla svek och allt jag fått gå igenom, att jag va så nerbruten att jag slutade bry mig om mig själv, för jag ansåg mig själv inte ha nån framtid. Jag slutade äta, jag förlorade mig själv, mitt värde av mig själv och mitt liv, jag ville inte ens finnas till, jag orkade inte, jag visste inte om jag levde eller va död, för jag va så förstörd.
Det här var 2 år sen, och idag är jag så glad att jag inte gav upp. För alla människor har en framtid, oavsett bakgrund, mående osv. Jag lyckades&idag så har jag ett normalt liv, med normala problem. Jag accepterar mitt förflutna, jag tar inte allt som har med mitt förflutna och göra så allvarligt längre. Jag ser allting med distans, jag bearbetar det direkt istället för att låta det bryta ner mig.
Jag ansåg mig inte ha en framtid, och se på mig idag, jag trodde aldrig jag skulle få det såhär! Jag har världens underbaraste familj som stöttat mig hela vägen, världens underbaraste pojkvän som gav hela mitt liv ett stort hopp om en bra framtid! Jag har allting jag inte trodde jag skulle få, jag har bra betyg, jag mår bra, jag är lycklig, känner en mening med mitt liv trotts alla motgångar, och framför allt, jag ser en ljus framtid!
-
Vissa gånger ser man sig om i all skit&inser att vissa saker har mer betydelse än man trott.
Och vissa gånger ser man sig om i all skit&inser vad orsaken till allt skit är.
Vad är människor värda?
Vad är människor värda?
Inte i pengar eller något sånt.
Men människor som te.x skadar andra, är dom värda att bli behandlade bra tillbaka?
Är dom värda det vänliga människor dom skadar ger dom?
Är dom ens värda nåt från en annan människa?
Alla är lika värda och lika inför lagen, självklart men att dömma utefter personens beteende, är den då värd vänliga människors vänlighet?
Borde inte dom människorna behandlas efter hur dom behandlar andra?
Finns det ens nån logik i "Behandla andra så som du själv vill bli behandlad?"
Med tanke på hur folk beter sig i dagens samhälle så verkar det som att det citatet får mindre mening för varje dag.
Vuxna som barn beter sig hemskt mot varandra, och hur kan då människor vara värda vänlighet?
Hur kan vi vara värda nånting?
Och är vänlighet oxå bara yttligare en ideal som alla vill följa o vara, men som ingen lyckas med utan att förstöra sig själva eller bli raka motsatsen?
Vad är en människa värd?
Stadig?
Stadig?
Kan man någonsin vara helt stadig?
Just nu känns det som att jag står på plan mark, och kan inte rubbas, men att nånting jag inte kan styra över bara släcker lampan så jag inte längre ser&känner mig vilsen.
Hur tänder jag lampan, så jag ser vägen igen? Eller behöver jag det? Har ju gått denna väg så många gånger så jag måste ju veta?
Kan man vara stadig? Helt stabil o aldrig rubbas minsta lilla?
Och isåfall, hur blir man det?
Vill jag bli så? Allting måste ju ta vägen nånstans?
Jag vet inte, men ibland får man väl vara vilsen&förvirrad? Eller?
Lever
Känns som att livet bara flyter på, som att jag inte lever det utan bara följer med. Känns som att jag bara är i en tjock dimma med massa konstiga tankar, tankar om att inte orka.
Vad vill jag? Vilka behöver jag? Hur mår jag? Vad ska jag fokusera på? Orkar jag? Hur kommer jag tillbaka?
Och hur kommer jag tillbaka? Känns som jag glömt allt jag lärt mig, som att det här är nåt nytt sätt att just må dåligt på.
Jag orkar inte, jag ger inte upp men jag orkar inte. Vart finns motivationen till att leva livet och inte bara följa med? Motivationen till att orka göra det jag vill?
Jag vet inte längre vad jag vill o jag vet inte längre vart min motivation är. Hoppet finns, men vad är hopp utan motivation?
Vad är viljan&hoppet utan motivation och ork?
Det är absolut Ingenting, men hur ska jag komma tillbaka?
Nån
En bomb som inte har nån av eller på knapp, en bomb som styr sig själv, som smäller när den vill. Den går inte o styra, den har ett eget jävla liv, ett eget jävla liv i nåns kropp. Nån, har inte nåt o säga till om, för Nån, ska bara smälla, ska bara vara i bitar, Nån ska inte existera, för Nån är ingenting värd. Nån är bara någon, som blivit offer för nån..
Mitt liv, mina regler!
En vacker dag så vill jag kunna berätta allt, hela historian, hela mitt liv. Men än så länge går det inte, för det är långt ifrån över.. Om det någonsin kommer att ta slut. Med människor som är så fast, så blinda, så känslokalla och så sjuka, så tar inget slut. Dom är fast i sin cirkel o har sugit in alla andra i deras närvaro i den också, att ta sig ur går inte. Man blir blind, man ser inget, allt är normalt.. Framtills nån hjälper dig och se, då kommer du ur.. Men vill man komma ur? Vill man leva med att vara det "svarta fåret" som inte längre bryr sig om dom?
Leva med att ha en smärta för att man vet att det finns andra som står en så nära som man bara vill hjälpa, men som är så långt bort, så långt bort att det inte ens finns nån styrka till och höra av sig och hjälpa.. Leva med att veta att den som ska vara din trygghet, inte ens kämpar för dig, eller ens bryr sig om dig..?
Leva ett helt normalt liv, men veta på insidan att ditt liv inte är normalt, för dom såg till att det aldrig ska kunna bli normalt. Dom gav dig det utan att du ens hade något och säga till om.. Ingen kan säga nånting.
Leva ett liv där Dom har bestämt allt&helt plötsligt bli fri, men veta att dom endå kommer vara kvar fram tills den dagen då du tar sitt sista andetag..
Jag är fri, jag bestämmer själv, men dom är endå kvar.. Tack vare ett par få personer så blev det ett helvete för många. Vem har rätten att bestämma att dom ska ge andra ett helvete?
Hoppas innerligt att en speciell person läser det här&att det tar riktigt jävla hårt i "mamma-hjärtat". En vacker dag, ska hela jävla världen veta vilket grymt misstag några få människor gjorde.
Mitt liv, mina regler.
Sjuk kvinno ideal..
Va och kollade på en utställning idag och det va en sjukt äcklig, men sann ideal om hur en kvinna bör vara.
Alla "statyer" va pinn smala, hade sky höga klackar&knappt inga kläder på sig.
Bara det va skrämmande men sen när man såg ansiktsuttrycken blev man nästan rädd. Helt tomma ansiktsuttryck, ögonen såg helt döda ut.
Det är så sjukt att media&tv påverkar hur människor ska se ut!
Nån borde helt klart sätta upp en ny ideal om hur man bör vara, man ska vara sig själv!
Varför är det såhär?
Och hur kan människor ens tillåta att det blir sådär?
Varje människa är unik&just därför ser vi olika ut, bär olika kläder&har olika kroppsformer!
Det är så himla sjukt att ingen reagerar på hur världen ser ut idag.
Idag är det fel att vara sig själv&se ut som man vill&det är fel att inte vara sjukligt smal, var i helvete är världen påväg?
En utställning alla borde se, den öppnar ögon, om man förstår den. Den va så rysligt sann att man mådde illa!
Verkligheten är läskig ibland&det är tur att iaf några vågar facea verkligheten.
Skulpturerna är av henne själv (allså konstnären) hon svälte sig själv i ett halvår&tog bilder&gjorde skulturerna utifrån det. Lite underligt, men den visar dagens samhälle&nu tidens ideal utav kvinnor.
Meningar ur mina gamla anteckningsböcker
"Det känns som att hon lämnade hela livet till mig, som att hon tog förgivet att jag skulle klara det"
"Jag har allt, jag borde vara lycklig, men känner mig så jävla tom.. Är jag verkligen inte värd att få må bra?"
"Han är så jävla underbar&jag är ett stort jävla freak, hur kan han älska mig?"
"Känns som att det var år&dar sen jag var liten, men endå känns det som igår"
"Mitt liv känns inte ens som mitt längre, det känns som att Hon styr det även fast hon inte ens finns kvar i mitt liv"
"Jag är helt tom, helt jävla tom.. Den ända som får mig att känna mig hel är han.."
"Det finns ingen i hela världen som vet hur jag mår, ibland önskar jag att alla såg det.."
"Gråten finns inte längre, bara ensamheten"
"Jag vill se framtiden nu, jag vill se om hon dör eller klarar sig, vad som helst bara jag är beredd!"
"Det som är skrämmande är att jag inte vet om jag ens överhuvetaget kommer se henne någonsin igen."
"Klarar jag verkligen av att bygga upp yttligare en fasad som säger: Elin mår bra?"
För ett år sen
För ett år sen, så trodde jag aldrig att jag skulle va här jag är idag.
Det har vart tufft&jag har fallit många gånger, men är så sjukt glad över att jag inte gav upp, för idag, så är mitt leende äkta&jag är lycklig, På riktigt.
Jag har förändras så otroligt mycket! Från en bråkig liten snorunge, till den jag är idag, och för första gången kan jag säga att jag är stolt över mig själv!
Jag har tagit mig från botten, till nästan toppen.
Kommer säkert falla flera gånger, men nu är jag inte rädd för att inte orka, för har jag tagit mig såhär långt, så kommer jag klara det. Jag har en framtid, drömmar&mål&jag ska klara det, oavsett vad!
Har världens bästa familj&världens underbaraste pojkvän, vad mer kan jag begära liksom?
Jag är stolt över mig själv, jag har kunnat klarat mig igenom mitt förflutna&jag har även lärt mig att leva med det.
Att förlåta de som orsakat all smärta det finns inte, man måste bara sluta hata&se allt från ett helt annat håll.
Jag hatar inte nån av dom som skapade helvetet, jag tycker synd om dom. Dom har missuppfattat livet totalt, dom valde helvetet istället för livet. Man gör sina egna val, gör man ett misstag, rättar man till det, eller så är man svag&lever med det, deras val.
Den ända från mitt förflutna jag kan va lite stolt över nu, är min mamma. Som klarat sig i ett halv år utan skiten nu, och jag tror på det här faktiskt, för första gången.
Förlåtelse finns inte&ingen ursäkt i världen räcker till, men rättar man till sitt misstag&visar att man kan, så har man rätt till en chans.
Förlåtelse finns inte, allt finns kvar, man lär sig bara att leva med det.
Tillit får man inte, det förtjänar man&har den engång försvunnit, kommer den inte tillbaka.
Känslor försvinner aldrig, det förflutna försvinner aldrig, människor man en gång älskat glömmer man aldrig&hat existerar bara sålänge man fortfarande bryr sig.
Livet lever man, inte slösar bort.
Vart är världen påväg?
Asså man kollar instagram, facebook, bloggar osv, och ser 12-13 åringar lägga ut halvnakna bilder, bilder där dom cuttat sönder armarna osv, det är så jävla sjukt!
Det sjuka är, hur tänker dom? Bilderna&ärren finns kvar resten av livet.
Är det ett rop på hjälp eller är man bara ute efter att få uppmärksamhet? Om det nu inte är samma sak..
Varför ta till rakbladet när man mår dåligt istället för att vända sig till sin familj&sina nära vänner? Och att lägga ut det på olika sidor, för att folk ska se..? Varför ska hela världen veta? Det finns så många nyfikna&är man redan på botten, så vill man väll inte att folk man knappt känner ska veta ens hela liv? Eller?
Undrar vart världen är påväg..?
Krävs det bara En idiot för att fler ska bli idioter?
Läskigt hur mycket folk förändras, hur mycket man själv förändras!
Det är läskigt att människor förändrar varann, oavsett om det är till nåt bättre eller sämre. Hur?
Hur kan en helt annan människa påverka en så mycket att inte längre ser saker som man sätt det förut? Hur kan en annan människa göra så att man blir blind för allt annat? Händer det medvetet eller omedvetet?
När en person förändrar en helt annan person till nåt sämre, hur går det till?
Hur kan man bli så blind?
Är det grupptryck eller bara att vissa människor har vidriga personligheter?
Hur orkar man vara falsk mot någon i flera år?
Hur orkar man umgås med någon man igentligen tycker illa om i flera år?
Handlar det om att utnyttja, eller bara feghet för att stå för sin åsikt, eller vadå?
Dom man trodde skulle stå upp för en och hjälpa en visar sig vara dom som faktiskt skulle trycka ner en&hugga en i ryggen. Då har man hjälpt dom upp&stöttat dom under svåra tiden. Det är sjukt, för hur kan man förändras. Så snabbt?
Sen så finns det dom som ställer upp&hjälper en, och aldrig sviker.
Hur kan det bli sån skillnad?
Vissa falska&andra..äkta?
Hur?
Önskar man kunde förstå&veta hur..
Hur kan man ge dom som visar sig vara falska, flera chanser? Hur kan man låta dom hålla på, tills den dagen då man verkligen fått nog?
Hur kan dom falska vända allt man gör till sin egen fördel? Hur kan dom få allt man gör till något dåligt?
Önskar man kunde förstå&veta allt.
5 månader med världens underbaraste
5månader med min fina idag, tiden har gått så sjukt snabbt.
Jag undrar vad skulle jag ha gjort, vad skulle jag vart&hur skulle jag klarat mig utan min fina? Du får mig att orka med allt, du stöttar mig, hjälper mig&gör allt för mig, du offrar allt för mig, jag älskar dig så sjukt mycket, du är underbar. I dagsläget så vet jag inte hur jag skulle klara mig utan dig, känns nästan som att jag är beroende av dig, vilket jag troligtvis oxå är!
Du är den finaste, underbaraste, vackraste, bästa, gulligaste&snällaste människan i världen, du är otrolig.
Du är otrolig för att, du ger mig så mycket, genom att bara finns.
Dina ögon&ditt leende är nog det finaste i världen, hela du är fin. Finast i världen.
Älskar dig Rasmus<3
Trött!
Vart med älskling idag, vi myste, sov&typ..halvt hade krig..xD
Imorn så är det fredag, tack och lov!
Skola först, sen till optikern&sen åka med älskling&hälsa på mamma&mormor^^
På lördag blir det att åka till stockholm&så kommer jag hem på söndag^^
Man märker verkligen vilka ens riktiga vänner är.
Sjukt igentligen.. Hur kan det dyka upp efter ÅR av vänskap att vissa av ens vänner visar sig vara falska?
Tycker det är en sån sjukt sak, förändras man och blir falsk så snabbt?
Hur kan man ens snacka skit om sin egna bästa vän? Försöka spela ut en för att få den andra för sig själv?
Är det avundsjuka det hela bygger på eller är det nåt som man själv gör fel?
Kanske så att man börjar glida ifrån varann&börjar få olika intressen&kanske inte har så mycket gemensamt längre?
Det är konstigt, önskar jag visste svaret på allt ibland..
Fast, nåt ont leder alltid till nåt gott, kanske är meningen att jag ska välja en helt annan väg för att det ska bli ännu bättre?
Jag vet inte, men får se!
Det gör ßα†ɱɋɲ också, men han rycker upp sig. lever i nuet, även om det förflutna drar honom tillbaka under mörka stunder.
Det är en otroligt lång väg jag redan gått, och jag ger inte upp&faller inte tillbaka.
Men det svåra är inte det, det svåra är att ta tag i saker&försöka stå rakt medan allt annat rasar.
Det förflutna är inte en del av mig fören jag lärt mig leva med det&fören jag förstår.
Ibland önskar jag att jag hade ett facit för att veta hur man ska lösa allt&hur man ska orka med allt.
Hur accepterar man sitt förflutna?
Jag vet inte, jag vet inte ens om jag är redo att acceptera det&låta det bli en del av mig. Hur ska man kunna leva med ett förflutet som gör så ont, att det ibland nästan inte går att härda ut? Kommer det någonsin ens sluta göra ont?
Det förflutna har ju påverkat en som person, både negativt&positivt.
Det positiva är ju bra, men det negativa? Hur blir man av med det?
Hur kan man undvika det ständiga kontrollbehovet&rädslan för överaskningar&framtiden?
Ett kontrollbehov, för att skydda sig själv? Ska det ens finnas hos en 13 åring?
Ibland undrar jag hur jag orkat ta mig såhär långt?
Hur kan man gå från att vara en person som är helt totalt kaos, på både insidan&utsidan, till att bli en person som folk faktiskt ser upp till?
Samtidigt som man kämpar med det förflutna så kommer verkligheten ikapp, och den är minst lika vidrig som det förflutna.
Men det förflutna är det gamla, verkligheten är nuet, och det är det som spelar roll.
Ibland går jag på högvarv&helt totalt glömmer bort mig själv&verkligheten, sen vaknar jag upp med ett psyke som är på botten&inser att jag grävt ner mig i skiten igen genom att fly från problemen genom att aldrig ha en lugn stund. Min svaghet.
Fly från problemen omedvetet&inse det när jag står mitt i kaoset. Helt plötsligt så står jag ensam, eftersom jag byggt upp en utsida, och den utsidan är perfekt, det ser ut som att allt är helt vanligt, som ingenting. Det tar ett tag innan det märks, då det gått för långt&jag inte längre kan hantera det ensam. Min största svaghet.
Att inte orka mer är inte en anledning till att ge upp, det är en anledning till att fortsätta kämpa!
Orden min älskade fina bästavän sa när allt va som värst&saknaden var för stor är ord jag alltid kommer minnas:
"Det gör ßα†ɱɋɲ också, men han rycker upp sig. lever i nuet, även om det förflutna drar honom tillbaka under mörka stunder."
