Det gör ßα†ɱɋɲ också, men han rycker upp sig. lever i nuet, även om det förflutna drar honom tillbaka under mörka stunder.
Det är en otroligt lång väg jag redan gått, och jag ger inte upp&faller inte tillbaka.
Men det svåra är inte det, det svåra är att ta tag i saker&försöka stå rakt medan allt annat rasar.
Det förflutna är inte en del av mig fören jag lärt mig leva med det&fören jag förstår.
Ibland önskar jag att jag hade ett facit för att veta hur man ska lösa allt&hur man ska orka med allt.
Hur accepterar man sitt förflutna?
Jag vet inte, jag vet inte ens om jag är redo att acceptera det&låta det bli en del av mig. Hur ska man kunna leva med ett förflutet som gör så ont, att det ibland nästan inte går att härda ut? Kommer det någonsin ens sluta göra ont?
Det förflutna har ju påverkat en som person, både negativt&positivt.
Det positiva är ju bra, men det negativa? Hur blir man av med det?
Hur kan man undvika det ständiga kontrollbehovet&rädslan för överaskningar&framtiden?
Ett kontrollbehov, för att skydda sig själv? Ska det ens finnas hos en 13 åring?
Ibland undrar jag hur jag orkat ta mig såhär långt?
Hur kan man gå från att vara en person som är helt totalt kaos, på både insidan&utsidan, till att bli en person som folk faktiskt ser upp till?
Samtidigt som man kämpar med det förflutna så kommer verkligheten ikapp, och den är minst lika vidrig som det förflutna.
Men det förflutna är det gamla, verkligheten är nuet, och det är det som spelar roll.
Ibland går jag på högvarv&helt totalt glömmer bort mig själv&verkligheten, sen vaknar jag upp med ett psyke som är på botten&inser att jag grävt ner mig i skiten igen genom att fly från problemen genom att aldrig ha en lugn stund. Min svaghet.
Fly från problemen omedvetet&inse det när jag står mitt i kaoset. Helt plötsligt så står jag ensam, eftersom jag byggt upp en utsida, och den utsidan är perfekt, det ser ut som att allt är helt vanligt, som ingenting. Det tar ett tag innan det märks, då det gått för långt&jag inte längre kan hantera det ensam. Min största svaghet.
Att inte orka mer är inte en anledning till att ge upp, det är en anledning till att fortsätta kämpa!
Orden min älskade fina bästavän sa när allt va som värst&saknaden var för stor är ord jag alltid kommer minnas:
"Det gör ßα†ɱɋɲ också, men han rycker upp sig. lever i nuet, även om det förflutna drar honom tillbaka under mörka stunder."
Kommentarer
