Elin Pantzare

En vacker dag så vill jag kunna berätta allt, hela historian, hela mitt liv. Men än så länge går det inte, för det är långt ifrån över.. Om det någonsin kommer att ta slut. Med människor som är så fast, så blinda, så känslokalla och så sjuka, så tar inget slut. Dom är fast i sin cirkel o har sugit in alla andra i deras närvaro i den också, att ta sig ur går inte. Man blir blind, man ser inget, allt är normalt.. Framtills nån hjälper dig och se, då kommer du ur.. Men vill man komma ur? Vill man leva med att vara det "svarta fåret" som inte längre bryr sig om dom?
Leva med att ha en smärta för att man vet att det finns andra som står en så nära som man bara vill hjälpa, men som är så långt bort, så långt bort att det inte ens finns nån styrka till och höra av sig och hjälpa.. Leva med att veta att den som ska vara din trygghet, inte ens kämpar för dig, eller ens bryr sig om dig..?
Leva ett helt normalt liv, men veta på insidan att ditt liv inte är normalt, för dom såg till att det aldrig ska kunna bli normalt. Dom gav dig det utan att du ens hade något och säga till om.. Ingen kan säga nånting.
Leva ett liv där Dom har bestämt allt&helt plötsligt bli fri, men veta att dom endå kommer vara kvar fram tills den dagen då du tar sitt sista andetag..

Jag är fri, jag bestämmer själv, men dom är endå kvar.. Tack vare ett par få personer så blev det ett helvete för många. Vem har rätten att bestämma att dom ska ge andra ett helvete?

Hoppas innerligt att en speciell person läser det här&att det tar riktigt jävla hårt i "mamma-hjärtat". En vacker dag, ska hela jävla världen veta vilket grymt misstag några få människor gjorde.

Mitt liv, mina regler.