Elin Pantzare

Flera gånger i mitt liv har jag sagt att jag har sagt det sista till henne, min egna mamma, kan man ens säga en sista sak? Klart att jag tänker på henne ibland, det är min mamma. Klart jag tänker på vad jag skulle säga till henne om vi träffas, men vad finns det igentligen och säga?

 

Ännu värre nu när hon bor ett stenkast från min skola, kan man ens undvika och tänka på det? Vad borde man göra?

Jag har redan sagt 200 gånger att hon sårat mig, svikit mig och sparkat på mig när jag redan legat ner och vilken urusel morsa hon har vartit och är.

Alltid haft dåligt samvete efter, borde jag ens ha det? Det kanske sitter kvar av gammal vana?

Jag vet inte, men mitt huvud går i varv just nu och jag har svårt att koncentrera mig, känner mig lite som förr, vill bara göra allting mer kaos så jag kan känna att det faktiskt går att göra något åt det, för då är det mitt fel att jag mår dåligt, inte någon annans. Är det sjukt? Jag känner mig sjuk. Lite efterbliven och smått osäker på vafan jag ska göra, samtidigt som jag är livrädd för att sabba allt, för det har jag ju faktiskt kämpat för att bygga upp, mitt liv som det är nu. Fast samtidigt är det jag som gjort det? 

Är det så illa eller är det bara jag som tycker så jäkla synd om mig själv just nu? Har ju en tendens att inbilla mig saker och ting, verkar det som. 

 

Men det som är ännu sjukare, är väl endå att jag typ.. letar efter henne? Varje gång jag går till affären brevid hennes hus så är det första jag gör är och söka igenom hela affären, efter henne. Sjukt. Men jag är sjuk.  

Vågar jag lita på det jag ser, och hör? Är det ett typ ett slags "tecken" att jag sett henne flera gånger bara den senaste månaden?

Jag VILL tro att hon faktiskt har ändrats men jag är samtidigt rädd för att hon är den där omogna jämn gamla kompisen man bara inte pallar med, jag vill inte ha en kompis, jag vill ha en mamma. Jag tänker självklart på henne varje dag och hoppas att hon en dag är redao att vara i mitt liv, det är inte mig det hänger på, det är henne, det som gör så jävla ont. 

Jag kan inte styra, jag får vänta och för varje dag som går känns de bara lite mer hopplöst. Klart man hoppas, klart man vill, men en förändring sker inte på en dag och det är djupa spår som satts.