Elin Pantzare

Det känns som att det jag gör inte räcker till, jag vill så mycket mer än vad jag gör. Jag hoppas och ber för att jag ska orka. Alla känslor kring det förflutna börjar göra sig påminda igen. Saknaden tär på mig, hatet mot dom som orsakat all smärta, sveken, minnes bilderna,madrömmarna.. Det är nånting jag inte klarar av.

Jag trodde jag för sista gången hade begravt det förflutna någonstans där det inte störde mig, men jag kommer inte bli fri från det. Aldrig.. Att lära sig leva med det va svårare än jag trodde. Att flytta trodde jag skulle vara en ny början, men nu när jag är här så inser jag. Det var ingen ny början, det är fortsättningen på mitt liv.

Mitt liv känns inte längre som mitt, jag är sjukt förvirrad. Jag tappar tron på allting, jag litar inte på någon längre.. Jag vet att jag kan, men det går inte. Jag är rädd för att någon ska komma för nära. En dag kanske jag står där, sviken och lämnad igen. Ingen ska få veta, att jag faktiskt är helt tom. Inom mig finns inget, absolut inget.

Jag är inte längre så säker på att jag kommer klara det, det finns så mycket som kan gå fel, så mycket som kan förstöra. Jag kanske inte är så stark som alla tror, jag är inte lika stark som alla tror. Att fejka sitt liv är inte svårt, jag kan ljuga, jag kan få en sak att se ut hur jag vill, jag är duktig på att prata, jag är helt enkelt duktig på att vara en vidrig människa. Det är nånting som jag hatar att jag lärt mig.