Det största hindret är jag själv och inget annat.
Jag vill sätta mig i ett hörn, skrika och gråta som en unge. Men varför ta tid till att gråta och skrika när der inte hjälper? Jag ber för att jag ska klara det, att jag ska bli fri från min saknad, och ilska. Att jag en dag ska kunna acceptera mitt förflutna, acceptera Hennes och Deras val. Jag vill kunna vara den där starka, den som aldrig bryter ihop och den som alltid är glad. Jag är inte den personen, kanske utåt.. Minsta lilla får mig att bryta ihop, men jag måste hålla god min och fortsätta leva för jag tänker inte visa mig svag.
Jag vill ha ett normalt liv, mitt liv kanske är normalt men jag kanske bara är "överkänslig"?
Jag är rädd för förändringar, rädd för livet, rädd för framtiden, jag är rädd för allt jag inte kan styra.
En dag hoppas jag att saknaden,ilskan,och hatet inte är lika starka som nu, att jag en dag blir lycklig och får ett normalt liv..
Det största hindret är jag själv, inget annat.
